Hur du förändrar den ursprungliga tanken (a.k.a. hur du…

Hur förändrar man en förprogrammerad hjärna?

Alla säger samma sak: – För att nå dit du vill måste du förändra dig själv, du måste utveckla dig själv. Citat som ”För att få något du aldrig haft måste du göra något du aldrig gjort” (Jim Rohn) och ”Du kan aldrig lösa ett problem genom att tänka på samma sätt som när det skapades” (Albert Einstein) sprids över vår bransch, eller egentligen alls branscher som handlar om personlig utveckling eller att prestera. Dagliga vanor, visualisering av mål, gör något bra för någon utan att förvänta dig något tillbaka.

Det finns bara ett problem. Vi är programmerade sedan den dag vi landade på den här planeten. Programmerade till att inte tycka att vi är bra, att vi inte räcker till och framförallt att vi inte ska vara stolta och stå upp för oss själva.

De kallas själv-sabotage. Vi gör det hela tiden. Det är den där rösten som säger att du inte duger, tanken som för bort fokus från det som verkligen tar dig framåt. Om du undrar varför saker och ting inte går som du vill, varför du inte har de resultat du egentligen förtjänar… Fråga dig själv.

Jag märkte själv av det här, det var lite skrämmande. Trots att jag varje dag matar mig själv med affirmationer, visioner och positiva människor. Trots att jag varje dag skriver ner vad jag gjort och vad jag lärt mig för att se framsteg, för att påminna mig själv om att jag och verksamheten går framåt, till och med med stora steg. Trots allt det där känner jag ibland att det är hopplöst, jag känner mig nere. Varför?

Igår hade jag som uppgift att skriva ner fem egenskaper som gör mig till en fantastisk person. Trots bra självförtroende: det var inte det lättaste. Prova själv. Den där ursprungliga tanken, den där rösten i bakhuvudet dyker upp och säger ”skryt inte nu, du ska inte tro så mycket om dig själv”. Samma tanke som säger ”du klarar inte det här” ”pengar är en bristvara” ”du duger inte”.

Så hur förändrar man det här?

Genom att handla innan tanken hinner med.

Tänk dig att du passerar en tiggare. Din absolut första känsla, intuition, säger ”skänk pengar”. Men sen kommer tanken och förstör. ”jag har bara en 50 lapp, de är för mycket” ”men vänta har jag inte en femma?” varefter du gräver i fickan och hittar en enkrona och skäms lite över att du inte ger mer. Du tar upp 50 lappen men märker att du redan gått förbi tiggaren och nu är det för sent.

Istället för att handla, istället för att skänka glädje, göra någons dag, skicka ut en signal att du är framgångsrik nog att skänka pengar saboterar du denna möjlighet att ”vara” den framgång du eftersträvar.

Det blev ett ganska långt inlägg som jag skriver här från bussen, men det här hände mig nyss. Jag tog strid mot min ursprungliga tanke och skänkte glädje och hopp till någon som har mindre en jag. Det känns bra, jag vill göra det igen.

Min utmaning till mig själv, och vem som nu vill anta den: gör något gott för någon idag, men gör det med vetskapen om att denne aldrig kommer kunna betala tillbaka.

Och jobba på att förändra din ursprungliga tanke.

Och… Ha en underbar helg.

/Axel