Onsdag till torsdag var vi ute på ett 24 timmars fantastiskt kajak-Äventyr med Övernattning i tält i trakterna runt Fejan i Stockholms norra skärrgård. Förutom bad, grill, härlig natur, myspys och fotbolls-vm via mobilt bredband så var det framförallt glädjen i att få vara ensam med Johanna som var det bästa.
Fast det mest intressanta från ett utomstående perspektiv (för du som läsare lär ju inte njuta av hur mysigt vi hade det och så vidare) var alla utmaningar vi stötte på och hur principen ”allt går om man vill” förstärktes.
PÅ vägen dit fick vi nämligen, och konstigt nog, extremt bråttom. Packningen gick för långsamt, när vi skulle hämta tält visade det sig att de var ordentligt instuvade i ett förråd och väl på väg så satt jag i backsätet och organiserade all packning medan Johanna, stressade som vi var, missade avfarten mot Norrtälje. Vi hamnade i Åkersberga, tvingades vända och tog en omväg på ca 20 minuter. Vilket gjorde att vi inte hann ta ut några pengar till båtresan, köpa t-sprit till spritköket och att vi dessutom behövde racea mot båten till Fejan. Vi hann med nöd och näppe, lyckades skrapa ihop 50-Öringar och enkronor (varför tar ingen kort) och kom så småningom till Fejan via båt.
Väl där gick allt smidigt, vi fick kajakerna, hade en underbar eftermiddag, Åt god mat, såg på fotboll och slutligen bestämde vi oss för att slå upp tältet innan det blev mörkt. ”Eh… Johanna, var är tältpinnarna?” ”Jag trodde du hade koll på dem?!?”. Där var vi, mitt i ingenstans, utan tältpinnar, fullt med myggor och med två val: Hitta en lösning eller sova utomhus med myggorna.
Det häftiga med naturen Är att det blir så tydligt. Antingen hittar vi en lösning eller så sover vi ute bland myggen. Vi hittade några pinnar och ett ungt träd och fick upp något som liknade tält.
Dagen efter var underbar. Vi paddlade länge och njöt av tystnaden och naturen, precis som det ska vara. Vi kom tillslut till en härlig liten Ö där vi badade och Åt lunch. När kl var halv 3 bestämde vi oss för att röra oss tillbaka till kajakuthyrningen, de skulle ju vara inne vid 16:00 och deras ”Övertidsstraff” Är helt absurt (typ 200 kr per halvtimmar). När vi kom till stället där vi skulle passera det halvöppna havet såg vi ordentlig motvind och halvmeterhöga vågor. Vi sa ”det går inte” och tog samma väg som vi kom tillbaka, kämpade mot tidspress och kom sedan till en kilometerlång sträcka i motvind Över Öppet hav. Det sög. Det var hårt. Vi paddlade och paddlade och kom knappt någonstans. När vi tillslut nådde land upptäckte vi att det var dubbelt så långt kvar. Det var tufft. Riktigt tufft. Och jobbigt. Riktigt jobbigt.
Men vi Överlevde. Och vi kom fram. Trots att vi båda två vid olika tillfällen tänkt ge upp, trots att vi båda två skrek efter pauser, brände sönder armar och näsa och tog slut på nästan alla våra krafter (seriöst, motvind med kajak i 1 h Är inte Överdrivet trevligt). Vi kom fram och vi kom dessutom fram 20 minuter tidigt.
Det häftiga var att vi Än en gång stod med två val. Ge upp eller kämpa vidare, genom skiten, genom mödan, för att nå ett bättre resultat. Sen att naturen Är där och gör hela valprocessen så otroligt rå (vi hade ju inte kunnat stanna mitt i skärgården utan mat och med en halvtaskig sovplats) Är ju en annan grej, men symboliken, att inte ge upp, Är något jag kommer bära med mig.
Vi står hela tiden inför val och oftast handlar det om att göra det bästa av situationen, som med tältet, och att inte ge upp, som med paddlingen. Resultatet var fantastiskt. Vi ser tillbaka på utflykten som ett härligt Äventyr med myspys och kärlek samtidigt som vi båda, djupt inne, känner triumfen av att vi hann, av att vi klarade det mot alla odds. Den känslan Är ovärderlig, den Är jag värd att göra mer för.